"Schoolbag in hand..."

Har varit på planeringsmöte för hur lärarna ska handskas med ett så ömtåligt gods som mitt äldsta kött och blod. Som alltid är jag slut och vimsig efter långa diskussioner. Den tanken som snurrar mest i mitt huvud nu är 'hur ska det gå?'. Inte bara med henne utan med allt...alla barn...hela samhället.

Där bakom hörnet ler Fredrik och Mona ikapp och lovar guld och gröna skogar men jag vet att inget kommer att påverka samhällsstrukturen åt helt rätt håll vem som än vinner.
Jag vet att jag kommer att rösta, till regering, landsting och kommun men i grund och botten känner jag mig trött redan innan valet är klart. För pengar och resurser har väl alltid varit ett bekymmer inom skolvärlden. Så länge jag kan minnas har skolan varit en het potatis och nu är den nådda botten ännu djupare.

Varför kan jag inte vara miljardär så att jag kunde donera pengar dit de behöv ?
Nu har jag redan börjat noja över sjuan fast hon går i sexan. Specialpedagogens beskrivning av högstadiet fick klumpen i magen att växa exponentiellt för varje ord hon yttrade. Mitt allra lägsta krav var att alla sexor fick gå på studiebesök till högstadie lokalerna och träffa de lärare som kommer att ha dem. För ni trodde väl inte att de är så pedagogiska att ungarna brukar få det ?

Minns ni den där känslan när man storögt kollade in de tuffa niorna när man klev in till högstadiet första dagen ? Det gör jag. Det finns många barn som oroar sig som inte har minsta spår av diagnoser eller bekymmer och anledningen till det är att det är en stor grej. För det är det! Tänk när man börjar på ett nytt jobb hur man våndas tiden innan och det även fast man vill ha jobbet. Så precis känner sannolikt våra barn.

Bored

För en anglofil är det för lite England jag hinner med. Suck. Varför kan det inte bara trava upp sig med osedda Marple och Poirot avsnitt på tv eller varför inte Jeeves och Wooster. Åtminstone kunde jag väl få hitta ett teahouse, men i Dalarna finns det bara tunnbröd och knätofsar : (

Ge mig shortbread, engelska höstar och lite trivsamma mord så lugnar jag ner mig.

Skolstart

Det hade varit lite roligare att börja skolan om man fick ha roliga Hogwarts uniformer tycker jag. Inte för att jag börjar förrens om en vecka men flickorna började i dag. Och där har jag ändå köpt nya kläder till skolstarten så uniform känns som ett alternativ.
Äldsta tjejen börjar nu sista året på mellanstadiet och det var med viss vånda jag gick genom  hopen av högstadieeleverna för att vara plågsamt medveten om att nästa år blir hon en "sån där". Hm, det lät inte fördomsfull alls va ? Nej men ni som redan har tonåringar vet att i sexan händer det en hel del och i sjuan blir allt så oskyddat på något sätt.

Men varför ta ut det nu, lika bra att ta en dag i taget. Lilla tjejen började tvåan och bortsett från våra finska bekanta var nog jag den enda föräldern som var där (trots Novas uppmaning om att jag borde avstå). Hon har ett stort självständighetsbehov och det kanske jag borde vara glad för. Men ibland är det lite gråtmilt i ögat när man inser att en era är på väg att ta slut och en annan tar vid.
Själv ska jag förbereda mig för de två första kurserna som kickar igång på måndag. 'Skriva uppsatser' och 'engelsk barn och ungdoms litteratur'. Gissa vilken jag ser mest fram emot ? En vild chansning ? Precis det var helt rätt !

PS. Klicka på Hoggy bilden så får ni klippdockor : )

Sommarnöjen

Trots att jag fram till förra veckan har pluggat heltid så har jag haft tid med annat. Jag måste säga att det är att föredra att läsa en kurs i taget och helhjärtat dyka in i den. Jag får i alla fall ut mer av det.
Men vad har jag annars gjort bortsett från vardagens små tristheter ? Jag har badat när tillfälle getts, senast igår gjorde jag ett försök men bara till magen sen blev det höst. Men i söndags var nog min sista utomhusbadning för i år. Så är det på de norra breddgraderna, snyft. Hade velat (!?!) bada en gång till i havet men icke. Och trots att maken gjorde en sandgud uppe i Kråkberg igår så blev det inte bra väder idag.
(Jätteläskig sak som han döpte till Orpc efter badringen).
Sen har jag spöat min lillebror Figge i frågesport och här är beviset.

Det är märkligt vad folk går med på efter lite vin : )
Men annars har jag fått äran att vara med på sagostund för stora i Isunda. Förr i tiden vet ni så var det inte alls ovanligt att vuxna människor samlades och läste högt sina favorit passager ur en bok eller reciterade favorit poemet för sina vänner. Nu måste jag säga att det tycker jag att det är lite synd hur töntigt det än låter. Jag skulle faktiskt tycka att det var jätteintressant att höra mina vänner, släktingar och bekantas favoriter för det säger något om personen som valt dem. Men åter till Isunda där boken Politiskt korrekta och andra moderna sagor av Lelle Printer föremål för högläsning. Den här gången fick vi höra Prinsessan på ärten och Rödluvan. Det är något alldeles särskilt att vara ett gäng som högläser för varandra och jag hoppas det fortgår, ett synnerligen bra initiativ av Isunda klanen.

Norwegian sputnik

I tillägg till Sushi, vackra geishor och bonsai träd, så har Japan Haruki Murakami. Denna lite för svenska allmänheten okände författare förtjänar ett bättre öde. Det är lätt att undvika andra nationaliteter hos författare än svenska, amerikanska och brittiska med en känsla att allt annat blir för stora kulturkrockar. Men Murakami är lättläst, väldigt japanskt men ändå med anspelningar på euro-amerikanska kulturyttringar.

 Senaste tiden har jag läst Sputnik älskling och Norwegian Wood. Sputnik är mest lättsmält av dessa två men man känner igen berättarstilen i båda. 

I Sputnik älskling träffar vi K. som genom hela berättelsen söker bekräftelse i sin kärlek till Sumire. Trots att hon inleder ett förhållande med en äldre kvinna, och K. själv finner en slags flickvän så kan han inte släppa taget om Sumire. Besatthet är ordet jag hade valt. Man kan ändå inte riktigt säga att det är en kärlekshistoria rakt av.

Visst beskrivs starka känslor, och kärleken verkar få både K. och Sumire att göra märkliga saker. Boken utmynnar dock i en känsla av att allt är surrealistiskt och att vi inte vet vad som är riktigt och vad som är fantasier. Är världen verklig? Är alla människor vad vi tror oss veta om dem? -utan att lägga ut spoilers så blev jag ganska nöjd över det underliga och öppna slutet. Vill man ha en mer realistisk och tydlig kärleksskildring så gå ner ett stycke.

Norwegian Wood är en gripande skildring av tonårsliv mot vuxenvärlden kantad med tragedier och kärlek som förtär. Det är även en smärtsam tillbakablick mot det som varit, med insikten att det inte blev som man hade önskat.Det som förvånade mig mest är att pga egna fördomar så förväntade jag mig ett väldigt högtravande språk och att karaktärerna ska vara väldigt traditionsbundna när jag först läste Murakami (Fågeln som vrider upp världen) men så är det inte, ungdomar är ungdomar överallt och här slängs det med fula könsord och känslosvall som man helt kan känns igen sig i.

Återigen har vi en protagonist vid namn Toru, inte densamme som i "The Wind-Up Bird Chronicle", men visst hajar jag till. Ovanligt att se samma förnamn i två böcker av samme författare. Denna Toru får utstå svåra förluster, två kvinnor som på olika vis dominerar hans liv. (Min helt oproffsiga tolkning.)Vi möter även många intressanta sidokaraktärer och att försöka täcka allt märkligt kräver en tre sidors A4 uppsats så jag hoppar över det.

Det är med en känsla av tragedi jag följer Torus upplevelser. Man kan riktigt ana de tunga vändningarna igenom hela boken. Trots det så sätter den sig djupare hos mig än Sputnik Älsking. 

 I alla de tre böcker jag hittills har läst av Murakami så är kvinnorna så komplicerade och männen beskrivs som förvirrade,beundrande åskådare till dessa sällsamma varelser (kvinnorna alltså). Vilket kan vara både bra och dåligt, för det blir fortfarande en slags objektifiering om man blir betraktad istället för sedd. Men än så länge överser jag med det ; P

 Det är nog främst porträtteringen av alla fascinerande personer som gör att jag blivit fast. Sen är det lätt att tycka om huvudpersonen i alla böcker (som hittills varit män) och det är inte alltid jag känner så när jag läser. Ganska sällan faktiskt. Så våga prova något annat än Larsson, Läckberg och Keyes.
Annars är det inget fel på dem.

30-plussigt kvinnohjärta

Har just sagt till svarta Malin att nu kan hon låna mitt ex av Dyngkåt och hur helig som helst av Mia Skäringer.(Boken=födelsedagspresent från Malin.) På baksidan står det "Mia Skäringer får framför allt 30-plussiga kvinnohjärtan att darra av ångest och jubla av igenkänning" och jag är böjd att hålla med. Mia tar upp allt det där fula man kan ha känt eller varit med under resan från flicka till kvinna. Om dåligt sex till självförakt. Just den här känslan av att man gör nästan vad som helst för att passa in i perioder kan nog många känna igen sig i, tyvärr. Hon skriver naket och utlämnande om sina upplevelser på ett tragikomiskt sätt som gör att trots att man ser eländet hon beskriver så vet man att det går att överleva det mesta vidrigheterna.

Men det bästa hon tar upp enligt mig är om hur hon hittar sin sexlust. Om hur hon kommit fram till att hon vill inte bara ställa upp fast hon inte har lust, hon skriver "Jag vill vara med när jag har sex. Inga fler jävla husfridsknull. Aldrig mer. De är avskaffade i min egen högsta domstol." (50). Och hon berättar om tonårens ställa upp sex och hur hon numer måste få känna att hon inte har några krav på sig för det är just kravlösheten som gör att lusten kommer tillbaka, och då gör den det rejält. Boken är livsbejakande och man känner verkligen med henne när hon beskriver sin vardag med trötthet, glädje och rörande ögonblick som hon och familjen upplever.

Nej, ni behöver inte vänta tills ni blir trettio eller föräldrar eller kvinnor. Ni som är unga läs den för att få se de erfarenheter ni kan klara er utan, ni som är män läs den för att få aha-upplevelser när det gäller generellt och ni andra kan läsa den bara för att...

She's leaving home, bye,bye...

....den sången finns med på Sergeant Pepper, min favorit Beatles skiva. Visserligen handlar den om en flicka som flyttar ifrån sina föräldrar men den passar in i sinnesstämningen just nu. Min svägerska ska flytta. Till sin gamla hemstad. Visst kommer det bli jättebra, hon kommer att få ett fast jobb och brorsan flyttar efter så fort han får ett jobb han med.

Det är roligt för deras skull att de tar chansen till förändring. Men ändå. Helt kul känns det inte. Borde vara gladare men kan inte känna så just nu. Inte ikväll. Visst hon kommer hem ofta, hennes mamma bor här osv. Det hjälps fortfarande inte. En av mina sämsta sidor är att jag lider av separationsångest. Efter vår avskedsmiddag tillsammans ikväll förstår jag att det är allvar. Hon ska verkligen åka.

Så nu gjorde jag så att jag väntade tills resten av familjen la sig sen grinade jag lite sådär i smyg. För annars hade minstingen hakat på å det grövsta. Hon kan inte alls se det positiva i att Ida flyttar. Men det kan jag, fast jag blir ledsen.Flyg lilla sparvöga.

Helg i södertrakter

Nu har vi fyllt på vårt Jellybean lager igen : D Nova plockade ner två blandade askar när vi var på Stockhome, själv plockade jag ödmjukt bara ned rymdrakets muffinsformar. Sen kunde jag inte motstå att köpa smakerna grillade marshmallows och latte inne på Koffert. (Öh mallowsen är tydligen redan slut i vårt lager.)

Sols fynd var drakstatyer och Novas en Avatar mugg. Stackars Daniel som inte riktigt delar vår shopping mani log mest lite krystat och fick inte göra så mkt mer än att följa våra infall (dvs springa i en miljon affärer). Själv är jag nöjd bara jag får yoghurtglass när vi åker ned och det fick jag, så jag är nöjd.
Annars kändes det urtrist att behöva åka hem igen särskilt när man sett det här partyt

Jepp vi fångades totalt av den glada stämningen. Här är en av de sista vagnarna,  här hade vi nästan kommit till Kungsan/NK området. Men från början stod vi vid dramaten och det blev inte sämre av Gaga kopian som var utropare. Som ni kan ana spelades det ganska mkt Gaga.

Finaste minnet är nog den äldre mannen som donerade sitt program till mig och Nova som stod längst fram. (Sol gillar inte riktigt folkhopar men stod vid sidan med en överseende min). Det andra minnesvärda och viktigaste var detta paraderande gäng ;

Nu är bilden ganska otydlig så klicka upp den så ni kan urskilja plakaten. Annars kan jag berätta att det handlar om att "Marching for those who can't". Som ni säkert vet är homosexualitet förbjudet i vissa delar av världen, vidare så är det fortfarande skrämmande och så farligt med en homosexuell person att man måste vara minst fem ölfyllda vuxna män för att sparka ihjäl bara en gay man. (Obs ironi för inavlade). Hur som helst så demonstrerar man åt de som inte har möjlighet att gå själva.

Jag och Daniel kände oss väldigt sugna på att gå själva men det får bli en annan gång. Feststämningen var iaf på topp. Tyvärr missade vi en hel del men min svägerska och bror som stod på annat håll fick bra kort på både ex  Ask och Sahlin, synd att Reinfeldt var för upptagen ; b