30 januari 2012

Om Tooles enda bok

Redan när jag öppnar boken och finner ett citat på känner jag en viss förväntan. Det från Jonathan Swifts Tankar om diverse ämnen, moraliska och lustiga och lyder "När en sant storslagen ande dyker upp här i världen kan man känna igen honom på detta tecken, att dumskallarna alla har sammansvurit sig mot honom."

Efter att ha avslutat Dumskallarnas sammansvärjning känner jag att här skulle en lysande karriär kunnat varit om inte det var för det faktum att Toole redan var död när denna bok gavs ut. Ignatius J. Reilly är en person som hade gjort sig förträffligt på vita duken, för mer självcentrerad, egoistisk och självrättfärdig karaktär får man leta efter. Det kanske inte låter så roligt, men har inte de flesta av oss någon gång mött människor som är så oförskämda eller säger de mest märkliga saker så man inte vet om man ska bli arg eller brista ut i skratt.

Åh, jag önskar att jag kunde ta er med till en av mina gamla arbetsplatser där de mest roliga (och samtidigt sorgliga) personer fanns. Jag menar folk som kunde bli upprörda för att man sa hej mer än en gång per dag!! Allvarligt. Eller som i alla konversationer styrde in samtalet på deras hemska expartners. Toole har tagit så många osympatiska drag man kan hitta hos oss människor och stoppat dem i stackars Ignatius.

Han är övertygad om att han själv är ett geni och som titeln antyder så är allt tok som händer konspirationer mot hans ädla själv. Ignatius lyckas ställa till med både det ena och det andra, den som lidande ser på är hans ömma moder som hållit honom om ryggen men sakteliga börjar tröttna på sin bortskämde son. Deras relation är tragikomisk och jag avundas inte Irene Reilly en sekund.

Det som är mest tänkvärt i mitt tycke är kopplingen till Swifts citat och Ignatius person. Swift hade säkert rätt till viss del att nytänkande och innovativa människor är ett hot mot etablissemanget och dessa personer har ofta motarbetats. Ta Gallileo som exempel, hur kul var det att gå ut och säga till den katolska världen att 'ni har tokfel'!

Men...det kan ofta vara som det är med Ignatius, att pratsamma eller karismatiska personer som tar sig fram på en räckmacka inte har så mycket att komma med tror att det som hindrar deras framfart är att de är motarbetade. Paranoid kan man väl påstå att den här bokens protagonist är och man behöver bara läsa lite kvällstidningar så hittar man folk som känner sig som offer för komplotter. Helt klart läsvärd bok!

28 januari 2012

Vad är väl en bal på slottet

Åhhh,jag är sååå dubbelmoralisk : D Anledningen? En bal på slottet! Okej inte riktigt, men nästan. En av mina systrar tar studenten i vår och till det kommer valmöjligheten att få gå på bal. Även om prinsessor är ett dåligt val av förebild så är det en känslig bit det här. Jag har alltid kämpat med mina inre motsägelsefulla känslor för barbies, prinsessor och vackra filmstjärnor!

Men när jag förstod att lillasyster övervägde att ditcha balen för att det är för dyrt (och hujedamig det är det) då kickade min prinsessanda in. Inte gå på balen!!!!!
Backa bandet, noooo. Klart du ska! Eftersom att hon är näst yngst i en skara av fem relativt vuxna syskon så kände vi möss att Askungen måste få gå på bal. Ja, ja, jag medger att jag är som en sån där hemsk syster som pushar syskonen att gå på skönhets tävlingar bara för att de vill projicera sina drömmar på barnen. Men vet ni, de införde bal där jag bor ett år !!!efter att jag slutade skolan. Och ja, jag har alltid velat gå på bal. Men har ju uppenbarligen inte gjort det.

Vår Cinderella vill helst ha en blå klänning och jag kan inte sätta mig ned med syntax eller translations för skolan när det finns en balklänning att hitta : )
Snart är det vår, fortare än vi vet ordet av och då måste vi har hittat en klänning som gör bärerskan nöjd. Så jag ska leka "prom-mum" så ofta jag kommer åt denna vår. Alla tips om biluthyrningar, klänningställen och andra bra tips mottages tacksamt : D

25 januari 2012

Wanted to belong here

Häromdagen skrev en gammal klasskompis på facebook att han snickrade ihop ett rum åt familjens tonårsson. Min gamle bekant slogs då av tanken på hur pojken hade så mycket framför sig medan han hade så mycket bakom sig och kände ett stygn av avundsjuka. Tänk när alla världens möjligheter låg framför hans fötter.

Jag kan förstå att många känner så. Själv tror jag att de flesta skulle hoppa över den känsla av obekvämhet man kände under hela puberteten, men gärna kunde få tillbaka alla valmöjligheter. Det kan man såklart inte, men jag kan inte låta bli att känna att det är fel. Det är ett misstag av oss som kommit över den där rusiga tiden att ge upp på det här sättet. Vem bestämmer att vi inte kan få göra hur många val till som helst i livet? Oftast vi själv, men...bara för att vi är "uppfostrade" så av samhället vi lever i!

Jag betraktar roat och oroat min tonårsflicka när hon går igenom denna tids alla känsloskiftningar. Det är inte lätt. Hon vill så gärna flytta ifrån den lila ort vi bor på, hon vill ha mer. Mer möjligheter, mer utrymme för sin personlighet och mer helt enkelt. Jag kom till den här platsen som nästan sex-åring och kan så väl förstå varför hon känner som hon gör. Många av mina vänner och bekanta har känt precis som hon. Och jag själv.

Vi bor på ett vackert och magiskt ställe om man bara vill se det. Men när man är i vissa faser av livet då räcker inte naturen och den lokala andan till. Skidor är inte allt. Kurbitsmålning är inte som ett besök på Louvren. "Bitå" är inte samma exotiska mat som bläckfisksallad med tentaklerna synliga.

Jag unnar min dotter att få flytta härifrån och att få vidga sina vyer, kanske kommer vi göra det allihop en vacker dag. För jag vill också känna att jag fortfarande kan välja. Att jag fortfarande har livet framför mig.
Till dig Sol, och alla som känt småstaden krypa dem in under skinnet. "Out of the darkness and in to the sun".

24 januari 2012

Läser.....

Mitt intensivläsande fortsätter. Tryckte i mig första delen av Stephen Kings väldigt lovande Mörka Tornet. Revolvermannen heter första boken som var både fascinerande och inte alls så "motbjudande" i detaljerna som Kings böcker kan vara. I sena tonåren slank det ner väldigt mycket läskigt från herr King i min läsmage, men sen tröttnade jag under en lång tid på skräckgenren. Den här boken känns dock mer som fantasy än något annat. efter att ha läst ryske Perumovs serie om svärdens väktare insåg jag att jag också tröttnat lite på "snällfantasy" och det känns som att mörka tornet kommer att vara början på en lovande vänskap.

Det mest frustrerande var dock att in snälle bror Figge gett mig sju av åtta böcker och gissa vilken som saknas...del två ha,ha så nu måste jag ordna fram den. Just på grund av denna insikt så insåg jag att jag ville ha lite mer oro, så jag gjorde något otippat. Läste min allra första Camilla Läckberg bok. Fyrtornet, och så här efteråt undrar jag om jag varit fördomsfull. Jag tyckte den var riktigt spännande, förmodligen pga de övernaturliga inslagen i denna deckare.  Så tack mamma för att du lämpar av dina färdiglästa pockets hos mig. (Hon å sin sida har nog inte riktigt förlåtit henne för att jag övertalade henne att läsa "Hanteringen av odöda".)

I dag hade min läsfeber inte heller gått över så jag satte i gång med en julkapp som jag donerade till svarta Malin, Jessica Shiefauers Pojkarna. Ur genus synvinkel ställer jag mig dock lite frågande. Början av boken känns riktigt bra men sen blir ändå mitt helhets intryck att tonårspojkar skildras lite väl grymt. De framställs som kvinnofientliga ut i fingerspetsarna. Portätten av de tre huvudpersonerna Bella, Momo och Kim känns äkta och gripande. Deras känslor av utsatthet är lätta att förstå med den kontext som givs, men ändock känner jag att generaliseringen av unga män ger en skev bild av "pojkhet" i tonåren. Men för all del läs själva och skaffa er en bild av det hela.

Just nu har jag gått över till en klassiker, Dumskallarnas Sammansvärjning, den har en huvudperson som är som en blandning av Sheldon Cooper, Vernon Dursley och jag kan inte låta bli att le när jag läser om denne genuint oförskämda människas öden. Vi får se vad slutintrycket blir.

Hur som helst är alla mina skolregistreringar klara så nu blir det business as usual fram till juni. Plugga!

23 januari 2012

Lite ynklig igen

Känner mig sjuk och liten. Trött efter många nätters dålig sömn. Istället för att zumbat har jag slumrat. Tonåringen färgar håret och minstingen skrattar så det ekar i hela huset.

Har i takt med min känsla av tilltagande sjuklighet läst Fear and Loathing in Las Vegas av Hunter S. Thompson. det är mycket möjligt att illamåendet blev värre av de ingående beskrivningarna av Duke och hans advokats drogurspårningar. En del vill säkert påstå att Thompson glorifierar knark, men jag kan inte hålla med. Kanske hans privata åsikter visade prov på det, men i sitt berättande förskönar han verkligen inte trippar eller snedtändningar.

En del har nog sett filmatiseringen med Depp som Duke (Thompsons alter ego) och Benicio Del Toro som hans samoanske vapendragare. Själv tycker jag att filmen och boken inger samma känsla, man skrattar åt eländet men känner samtidigt att det är obehagligt sant hur utflippade narkomaner kan bli. Och verkligen så fångar det paranojan som många visar prov på. Thompson själv tog livet av sig för inte så många år sen, och jag undrar hur många hemska bilder som hemsökte hans näthinna innan dess.

Boken känns som en lite stream-of-consciousness roadtrip, men med en tydlig berättare. Samtidigt finns det en inbyggd kritik av det samhälle som uppstått efter hippie-eran. Den amerikanska drömmen har som en av mina vänner skrev en gång "blivit en mardröm" och Thompson visar varför.

Hur som helst blev jag inte friskare av att läsa den, men det är läsning som berör och stundom upprör.

18 januari 2012

Ett litet steg för människan ett stort steg för Anna

Har börjat med Yoga...äntligen för jag har drömt om det så länge. Mer krävande än man kan tro. Men det verkar ha en sidoeffekt, jag blir så otroligt gråtmild i slutet av alla pass. Finns säkert en naturlig förklaring men jag inbillar mig att min kropp försöker tala om något för mig.

Embrace the pain. Eller som en vän skrev på Facebook, glöm inte bort att det finns ett liv före döden!

17 januari 2012

Ragdoll

Jag är en trasdocka...eller jag känner mig som en i alla fall. Det finns ju Barbie, Blythe och porslin och gud vet vad, men jag har mest gemensamt med trasdockor. Jag är inte riktigt hel men nästan. Den där frasen "jag känner mig hel" jag har alltid undrat vad som menas med den? Är det att man har allt man någonsin önskat på alla plan, att nu är man nöjd?

Fast jag är faktiskt ganska nöjd med många saker i mitt liv, fast jag inte är helt hel. Det är bara ibland jag tappar bort en arm eller fot, oftast minns jag var jag tappade den så med viss möda går den att sy fast igen. Ibland har jag sytt ihop mig själv så bra att jag tom glömmer bort att jag ska akta mig för vassa sprättare. Att jag kan vara lite skör.

Just nu börjar vissa av mina sömmar sitta löst och det känns inget vidare, så jag ska stanna till och leta efter någon stark, hållbara tråd som kan dra tillbaka alla lemmar så de sitter som de ska. Så länge man inte tappar bort sin nål är det mesta hanterbart. En av mina nära har gjort just det förstår ni. Tappat sin nål. Så nu hoppas jag att hon hittar den, det kniviga är ju just detta att alla nålar är personliga hos trasdockor, ingen kan ge dig en ny. Tappar du din måste du hitta den, eller en som du åtminstone kan sy lite grann med.

En annan viktig sak för trasdockor är att vi måste ha en lugn plats att sitta och sy på. För hur skulle det se ut om man satt och sydde fast huvudet och någon hoppar fram och ropar "peek-a-boo", högst olyckligt skulle det vara.

Jag kanske gick ut grundskolan med en etta i syslöjd men jag är duktig på att sy nu.

15 januari 2012

I rymden kan ingen höra dig gråta, elller nåt sånt !

Har just avslutat en omtumlande och deprimerande läsning. Trots att det är skrivet på vers, trots att jag sällan faller för svenska författare och trots att jag hade stämplat just denna författare som skildrare av Sverige under fattig åren så är denna bok något av det intressantare jag läst.

Jag talar om Harry Martinssons Aniara. En bok som beskriver ett rymdskepps färd genom en kall rymd, fylld med människor som överger en skadad och döende jord. Hoppet för dessa olyckliga själar är att kolonisera en närliggande planet men skeppet kommer ur kurs och blir till en gravkammare för de ca åttatusen ombord.

Jag kände att författaren måste ha varit djupt beklämd av sin samtida utveckling, och då boken börjades skrivas på femtio-talet. Om Martinsson levt idag skulle han knappast blivit gladare. Vi är duktiga på att skövla och utnyttja moder jord.

En av de saker som dock kändes lite småknasigt var Martinssons  alternativa namn på jorden - Doris! Ja, jag förstår att han tyckte det var fint och högtidligt men själv vill jag småle när han skriver Doris här och där. Allt jag tänker på är kossan Doris ifrån ett bolibompa program som mina småsyskon brukade titta på.

Men trots såna här hang-ups som jag har så är jag förvånad över hur bra skriven den här boken känns. Faktiskt så blir jag lite glad att det finns nobel pristagare som skriver sånt jag kan känna är riktigt berörande. (Ok vet inte ens om det ordet finns, men om inte...så uppfann jag det just ; P ).
Bild från Albert Bonnier Förlag på Harry, som slutade sitt liv mycket tragiskt för egen hand.

13 januari 2012

"It's for people like you that keep it turned on..."

Känner att jag bara måste få dela med mig av ett kort på vår Lennart. Taget under sjuttio-talet.
Det är så stilrent och han påminner mig om den tidens antihjältar a la Clintan, Mc Queen, Reynolds och andra hårda killar : ) Men snällare människa får man leta efter.

Att växa upp under sjuttio och åttio-talet var inget man tyckte var coolt då, men nu kan jag bli supernostalgisk över sånger, filmer (typ "Nu blåser vi snuten") och tv-serier (tänk teckande He-man..herregud). Tänk alla färgfaser man utstått. Orange-brunt till neon och pastell, ha,ha snacka om motreaktioner.

12 januari 2012

"And it seems to me you lived your life like a candle in the wind"

Turbulens är nog ett ord som bra beskriver min resa så här långt. Jag är trettionio år, fyller fyrtio runt midsommar. Ibland tycker jag att jag har levt så länge och så många liv att jag hajar till när jag går förbi spegeln. Är jag inte äldre än så? Kanske är det för att jag är så barnslig, eller för att jag har haft tur som det mesta har ordnat sig för mig i slutändan. Jag anser nog att jag ofta haft tur i oturen.

Jag har också mött turbulenta människor, eller snarare så har deras livsomständigheter format deras vardag så. Många grubblare, oroare och djupsinta har jag mött. Som min brors far Lennart. Han var en konstnär som låtsades att han var taxichafför. En tänkare som lekte att han var som alla andra ibland. En periodare som var nykter i perioder. En snäll människa som ville folk väl. Som älskade solrosor, Ryssland och humor...särskilt Monty Python, Charlie Chaplin och Buster Keaton.

Hade saker och ting varit lite rättvisa så hade vi suttit och ätit födelsedagstårta nu och lyssnade på hur han gjorde sitt senaste konstverk. Men ni vet, saker och ting.....
Jag brukar plantera solrosor varje år för att han älskade dem. Och varje år säger jag till min lillebror att vi ska åka upp till stugan som vi vet att han älskade, den där Lennarts bror tycker sig känt hans ande, men varje år glömmer jag bort det. Förtränger kanske, för det är lite jobbigt, fortfarande. Hans liv var som ett brokigt ljus som fladdrade i en ibland hård vind. Nu är ljuset släckt. Lågan har svalnat.

"Du kan se när det är slut
du kan se när tiden gått ut
det var här men var inte rädd
inget ont kan hända dig mer

du kan se när det är slut
du kan se när tiden gått ut
jag blev kvar mitt i ett hav
när en kylig vind drog förbi"

11 januari 2012

Lika bra att man läser lite så januari tar slut någongång.

Trött, tröttare, Anna. Sammanfattningsvis så är spikmattor tydligen som gjorde för att man ska somna på dem...jag gör det i alla fulla fall. Makens julklapp gör mig snarare avsomnad snarare än avslappnad. Eller så sammanfaller dessa två tillfällen med det antal dagar jag och sockerklockorna fått lov att gå upp på morgnarna. Skolan har ju börjat (tjoho vardag), men inte rutinerna i kroppen riktigt än.

Avslutade barnens jullov med den avslutande delen av Sergey Lukyanenkos Watch-serie. Gamle gode Anton. Jag älskar de här böckerna, har inte blivit besviken en enda gång. (Vad finns inte att älska, vi har Ryssland, gott och ont i evig combat, vampyrer och magiska krafter). Hur som helst tycker jag att ni kan läsa en hyfsad recension HÄR.
 En annan höjdare Douglas Adams, har inte bara skrivit om Liftarens Guide Till Galaxen, utan två böcker om Dirk Gently, den holistiske detektiven. Läste just ut första boken. Har läst den på svenska för tjugotre år sen, men ville testa den på engelska. Insåg snabbt att jag inte mindes ett smack : ) Som tur är. Nu blev jag sugen på att se tv produktionen från förra året. Dirk måste vara den underligaste detektiv som vandrat på denna jord, men det är det som är tilltalande. Fast personligen föredrar jag faktiskt uppföljaren Tedags för dystra själar mer, men det beror nog på att det finns inslag av nordiska gudaväsen i den boken. Här har vi mord (självklart), referenser till Coleridge, spöken (naturligtvis), och en soffa som sitter i vägen.

Annars vill jag ta tillfället i akt att påminna er om att inte glömma handduksdagen den 25 maj...seså ni initierade vet vad jag talar om ; P

08 januari 2012

Oro

Sitter och oroar mig . Inte för att det någonsin hjälpt någon. Dels funderar jag på hur orättvist livet kan vara, att vi som människor inte kan välja (jo vissa tror det, jag vet) vilka svagheter och brister vi föds med. En del drabbas på sin höjd av närsynthet, medan andra får diabetes eller livslång ångest eller MS. Det känns så hårt att inte kunna hjälpa de man älskar. Att bara stå där och känna maktlöshet underminerar ens livsglädje och därmed lite förmågan att kunna vara ett stöd.

Jag har några vänner och nära anhöriga som fått mer än sin beskärda del av den här bittra kakan. Det är så svårt att tro att det ska finnas något gott att finna i deras lidande...men jag måste tro att det finns en möjlighet för var och en att få livskvalitet. Jag vill tro det, jag vill tro att meningen med livet är att leva fast det är på olika villkor.

Sen blev min stackars lilla gravida svägerska påkörd av en buss (!?) igår. Cykeln blev mos, men hon fick mest ont i ena benet. Har nyss fått höra att dagens ryggsmärtor beror på muskelskador enligt doktorn, men man blir oerhört orolig  fast man inte kan göra något. Det som är mest upprörande var att busschaffören inte ens stannade för att se hur det gick : ( Jag måste helt enkelt utgå från att denne inte ens såg vad han gjorde...för vad är man för slags människa om man smiter efter att ha nockad omkull en annan människa med en buss!!!!

07 januari 2012

Januari och den vilda jakten är över

Lyssnar på Chemical Brothers utmärkta "Container Park" från filmen Hanna och försöker skriva bort lite melankoli. Januari efter jul är en knepig tid tycker jag. Visst ljuset återvänder sakta men borta är glittrande pynt och maten är långt ifrån julbordets alla delikatesser.

Här har min ena bror med fru just farit hem till STHLM igen efter lite Trettonhelgs samvaro. Har äntligen köpt ett par skridskor och börjat åka igen. Så underbart, den där frihetskänslan och snabbheten är beroendeframkallande. Har lite trevande återvänt till gymmet igen, men är feg sen jag fick nackspärr i oktober. Känner ju fortfarande av den men nu somnar snart kroppen om jag inte börjar röra på mig igen. Vad är poängen med att ha en sak man inte använder menar jag. Hoppas att det här ska bli ett bra år, ett bra liv helt enkelt.

Har inte lyckats läst ut en enda bok i jul. Filmmässigt så har jag sett lite filmer jag inte hunnit med förr. Salt, Abduction och Gullivers resor. Ingen av dem kommer att få  en Oscar, men Jolie filmen var nog bäst av dessa tre. Ja, jag vet att Taylor Lautner spelar med i Abduction, men han är inte bättre än i Twilight serien. Dock så är den nog en bra ungdomsfilm, precis som I am Number 4. Inget för mig direkt. Jack Black är alltid sig själv, men nio-åringen tyckte den var okej. Game of Shadows är dock den mest trevliga biofilm jag sett på länge. Downey JR och Law är ett bra radarpar. Holmes temat är precis my cup of tea.

Annars har tonåringen sett Hanna med mig (som sett den tidigare) och hon har fått en ny favoritfilm. Jag har börjat tröttnat ur lite på action men den här filmen kändes fräsch och Blanchett, Ronan och Bana gör bra ifrån sig. Bra action, bra musik och Tyskland som plats för många scener ger en känsla av industriell kyla. Särskilt slutscenen kändes kall och bra. "I just missed your heart".

Ute har det varit blått och vintrigt nu smög disigt mörker sig över min lilla by. Tro om det blir lite skridskor imorgon?

03 januari 2012

Hyperaktiva barn och "mum and dad can't hardly wait for school to start again".

Nu börjar jag längta efter att barnen ska börja skolan igen : ) Vädret har gjort att de är mer inomhus än jag skulle vilja. Tonåringen är rastlös och uttråkad och vill att vi ska åka på roadtrips, nioåringen går visserligen på dans läger några dagar men annars är hon kvällspigg. Det är dock inte jag, helst vill jag sova klockan åtta på kvällarna. Julen kräver sitt ha,ha.

Skönt att det är nytt år nu. Fick en så söt present av bäste herr D. i nyår.
De här burkarna hade jag tittat på före jul, men det visste han inte så det var en lyckträff. Varje nyår ordnar maken skattjakt så att jag och barnen får leta efter en varsin present med hjälp av ledtråds-lappar. En särdeles trevlig tradition som kommer från hans barndomshem.

Annars så hade vi lunchgäster vid nyår. Svarta Malin och syster Emelie. På kvällen tog vi en biltur och våldsgästade Malin tills det var dags att fara hem och dricka lite champagne. Alltså jag har sagt det förr och jag säger det igen, jag gillar inte champagne. Tacka vet jag cava eller något annat mousserande men champagne -tyvärr inte. Varje år tänker jag att jo men D. älskar ju "riktigt" bubbel så jag provar väl igen, men icke sa Nicke, jag vänjer mig aldrig.
Sol, min lilla syster Emme och Deci på nyårsafton.

annars då? Jo jag funderar på vad jag ska skriva för kandidat uppsats i vår. Funderar på att dra något om Bella Cullen som ett exempel på en medberoende personlighet. (Ja, det låter far out, men i mitt huvud finns en viss logik.)

Härom dagen tänkte jag iaf ge Leila en chans genom att baka en kaka från hennes bok One More Slice. Maken skulle ta med fika så jag skulle fjäska och bakade coconut swirl brownies. Okej vid första anblicken kanske man blir lurad.
Saken är den att man skulle ha åtta ägg i smeten, och i kokos lagret två äggvitor vilket lät mastigt.  Antagligen skulle man ha vispat äggvitorna eller så,  men det stod inte i beskrivningen så resultatet blev detta....
...någon slags läskig fläsksvål i botten av kakan. Eller kanske kokossvål. Den var seg, äcklig och långt ifrån ätlig. Jag hade inget brett Leila leende på mina läppar när jag insåg hur misslyckat Leixperiment hade blivit. You can't win them all, suck...