15 oktober 2013

Bok i Halloweeen-tider

Min käpphäst var länge att svenska författare inte skrev tillräckligt intressanta böcker för att jag skulle gilla dem. (Jo, till mitt försvar vill jag säga att jag har läst klassiker, nobelpristagare etc.) Barnböcker har länge varit undantaget. Sen läste jag för några år sen mot mina instinkter en bok av en svensk författare. Satt på bussen till högskolan och skulle kanske läst lite lingvistik istället, men jag kunde inte släppa John Ajvide-Lindqvists Hanteringen av odöda. Efter det började jag helt enkelt leta efter svenska romaner och noveller i mitt eget fält. Det är ju det som har varit mitt problem, jag har läst i fel genrers. Om man som jag gillar skräck, fantasy, sci-fi, och böcker som har något onaturligt element i sig då kanske inte man ska tro att man får ut det av Strindberg, Marklund eller Enquist.

Man får mer ut av att läsa en sån här bok till exempel:
Pål Eggerts Borde vara död. Tänkte att nu när Halloween närmar sig så måste det passa att läsa om en själslukande kvinna med en svans av kotor. Kändes rätt.

Borde vara död utspelas i Göteborg och i en miljö som osar av misär, smuts och på samhällets absoluta botten i stort sett. Isa är en tjej i vars spår självmord följer, var hon än går finns döden som ständig följeslagare. Men jag vill säga att bokens huvudperson ändå är Sebastian, som framställs som både våldsam men empatisk, eller ska jag skriva kriminell men ändå moralisk? Karaktären Sebastian arbetar på ett boende för samhällets utslagna, knarkare, svårt psykiskt sjuka och/eller en blandning som det ju så ofta är i verkligheten.

Sebastians bakgrund är en uppväxt i den kristna sekten Jehovas Vittnen, men han själv valde en annan väg. Nu är han lite av en schaman, har man läst Carlos Castanedas böcker får man en uppfattning om den andevärld Sebastian vänder sig till. Med hjälp av alkohol och rökning får Sebastian kontakt med San Simon, Sebastians vägledare som ibland tar över hans kropp och sinne.

Med en uppmärksamhetsförmåga som ligger över det vanliga blir Sebastian varse att den nya aspiranten, Isa, till boende på hans arbetsplats har något över sig som får många av de andra att bli instabila. Sebastian och Isa blir motvilligt intresserad av den andres märkliga livsstil. Isa är van att leva i en värld av självhat, äckel, hunger och död. Sebastian lever ett dubbelliv där han hela tiden försöker balansera sina våldsamma instinkter och sin yrkesroll att stötta den som fallit ur systemet.

Att bli sedd är något av det viktigaste som finns för oss människor enligt mitt tycke. När jag kom över min motvilja mot språket (ja, jag vet - jag är en sipp tant som helt enkelt tröttnat på användandet av könsord och porraktigt språk i alla sammanhang, Våtmarker var droppen) så fann jag en historia om oändlig ensamhet. Varken Isa eller Sebastian blir sedda som de personer de är, med brister och förtjänster. Nu vill säkert nån invända att det här är en roman om änglar, andar och övernaturliga väsen - utöver skildringen av de i samhällets bottenskikt.

Jag säger inte att det inte är det. Jakten på svar efter hur man kan bota Isa, hitta andar efter bortgångna och insikten om att Gud faktiskt kan överge sin egna tjänare borgar väl för att det är en ?????, jag vet inte vilken genre den här boken ska in i. Helt ärligt. Det är kanske aningen Urban Fantasy, det är ju fantasy och i modern stadsmiljö. Sen är det väl skräck med motiveringen att det vore vidrigt med väsen som kan övertala känsliga utsatta människor till att döda sig själva. En svans av kotor talar för sig själv.

Boken som helhet är annorlunda när vi betänker svenskt författarskap. Den är äcklig, jag kände mig nästan i behov av en dusch efter att ha läst den. (Och då tittar jag på tvserien Hannibal utan att behöva tvätta händerna ens.) Det Eggert är bäst på tycker jag är att överföra misären, smutsen och den starka förtvivlan som beskrivs ur så många synvinklar. Vad som jag hade önskat hade varit ett mindre öppet slut. Mer ihopknutna trådar. Efter att ha lagt ifrån mig boken tänkte jag att det här är så man skriver om man planerar en uppföljare, men så kanske det inte är. Det är kanske är ännu ett sätt att skapa en obehagskänsla hos läsaren.

Ibland säger ens recension mer om ens eget tankesätt än författare, och med det i åtanke så läser jag in ganska mycket i att Sebastian har kommit ifrån Jehovas Vittnen, precis som författaren själv. Det här känns därför som en slags bearbetning och mindre uppgörelse av upplevelsen att uteslutas, kastas ut från en himmel man kanske trodde fanns. Jag kan som ex-troende känns medlidande för den våldsamma ängel som övergavs av sin skapare, för det är så det kan kännas först. Ilskan över känslan av att ha blivit lurad, eller övergiven, kanske för att man inte passade in i en mall, är svår. Om mallen vi ska passa in i är viktigare än vad vi är för våra närmaste då föds starka känslor. Som Isas eller Sebastians.


6 kommentarer:

  1. Jag planerar en uppföljare. :-)

    SvaraRadera
  2. Kul, då har man något att se fram emot : D

    SvaraRadera
  3. Blir grymt, det är jag övertygad om

    SvaraRadera
  4. Jag älskade Hanteringen av odöda. Inget mästerligt språk direkt, men ändå så rakt och bra och jag sträckläste.

    För övrigt garvade jag i hjäl mig när jag såg din kommentar om att DU vill ha Gnome-dräkten. När vi har vår första julmaskerad är du hedersgäst i just den dräkten - priceless! KRam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du vet, jag kommer att hålla det där emot dig. OM jag fixar en sån dräkt och ser att ni ska ha fest förväntar jag mig en inbjudan ha,ha!

      Radera
  5. Bra recension av en bra bok!

    SvaraRadera