Sista Tarabotti-äventyren.

Efter att ha läst klart fjärde och femte boken i "The Parasol Protectorate"-serien, Heartless och Timeless har mitt behov av parasoller naturligtvis ökat ännu mer. (Såg perfekta i går f ö när jag var i Hamar, Norge, men priset var mindre perfekt : O)

I Heartless avslöjas att lojaliteten hos vissa i den inre kretsen är tveksam. Men av goda skäl i och för sig. Dessutom är väl ett ämne vänskap överhuvudtaget i mitt tycke. Hur definieras vän, kan man vara vänner efter att vissa saker sker? Sen har vi raffinerade mordmetoder  i det förflutna som måste luskas fram. Alexia Tarabotti vaggar fram som en ostadig oceanångare över London trots att hon är höggravid, varför skulle det stoppa en person som henne? Kan man så gör man det, är väl lite hennes motto, men det ska ändå göras med stil. Vilket nog är ett av hennes större vardagsbekymmer i denna del. Hur får man alla att behandla en som vanligt när man inte ens känner sig som vanligt och är för stolt för att erkänna det. Sen har vi ju alla dessa uppfinningar. Och uppfinnare!

Ämnet "vem i hela världen kan man lita på?" fortsätter i sista och avslutande? delen Timeless. Alexia och lord Conall Maccoon har nu fått en dotter som är något utöver det vanliga. Prudence, som inte lever upp till sitt namn, får sina föräldrar, adoptivfar vampyren Lord Akeldama och ganska många anställda att känna att de lever.

Ett mord på en varulv, en kallelse från världens äldsta vampyr leder familjen till Egypten i sitt sökande efter svar på vem som mördade varulven och vad Alexias bortgångne far egentligen var för figur. Med väninnan Ivy och dennas teatertrupp tar sig Alexia an vampyrdrottningar, mumier och värme. Upplösningen på många frågor besvaras, i vissa fall är det lite FÖR genomtänkt och välutlagt, i andra nästan förutsägbart. Men för den som roas av viktorianska eran, steampunk, lätta parodier och te är den här serien en trevlig förströelse. Inget nobelmaterial, men avkopplande och mysigt. Vilket har varit välbehövligt.

Har nu fortsatt på vampyrtemat med mastodontboken Flickan från ingenstans av Justin Cronin. Betydligt mindre mysig än Carrigers övernaturliga värld, men ack så välskriven och ruggigt bra.