Te med Alexia

Jag erkänner att jag har ett särdeles irriterande drag (många i ärlighetens namn), vilket är initial skepticism till det mesta. Sen kan jag helt ändrat uppfattning om vad det nu må vara. Ta t ex Gail Carriger. När jag läste hennes första bok i "The Parasol Protectorate" - Soulless, då tyckte jag att det var otroligt svårt att överkomma min motvilja över den fåniga romansen mellan Alexia Tarrabotti, själlös viktoriansk kvinna, och Conall Maccon, bufflig varulv. Det stör mig fortfarande en smula, men nu blir jag mest uppslukad av miljöskildringarna och de tekniska uppfinningarna a la Alexias paraply.

Tredje boken i serien - Blameless, är teindränkt, viktoriansk så det förslår och vi får följa med vår själlösa hjältinna till Italien. En nackdel med att inte ha en själ är att man tyvärr inte kan vara nära någon annan själlös utan att må otroligt dåligt. Det kan vara ett skäl till att Alexia aldrig mött sin far som kommer från Italien. Nu får vår parasollsvingande dam inte möta honom men väl den religiösa och bigotta Tempel-orden.

Inga spoilers i onödan. Allt jag kan säga är att den här serien växer på mig. Jag tänker att det ska vara under den viktorianska eran, om väl en parallell steampunk sådan, så vissa saker i kvinnosynen som porträtteras hoppas jag sannerligen har med det att göra. Det går dock inte förneka att Gail Carriger har humor, ett sinne för att förnya synen på vampyrer och varulvar en smula, men som jag skrev till en annan bloggerska häromsistens - varför får alltid vampyrerna vara feminina?

Nu har jag i och för sig börjat på fjärde boken Heartless och inser att ämnen som homosexualitet och andra laddade frågor inte är så uppenbart styrda. Oavsett om du är människa, varulv eller vampyr är det inte en ovanlighet i Carrigers alternativa London. Inget är tvärsäkert eller fullkomligt uppenbart. Sen gillar jag att huvudpersonen framställs som intelligent, rådig och med stark självkänsla trots sin uppväxt med en fördömande mor i en tid då alla flickor ska vara smycken och inte människor.

Tro om Gail Carriger (ovan) har en sån känsla för vad som känns väldigt brittiskt efter sin mor, som kommer från nämnda land, trots att Carriger själv är amerikanska. (Lite störande att läsa om ultrabrittiska saker när man ser stavningar som neighbor, då påminns jag om det amerikanska...annars är boken förtjusande stereotypiskt brittiskt och det är det som är det roliga:D)
Jag gillar ju årstiden som kommer nu, men jag börjar nästan önska att det blev paraplyväder igen, för det är väl en given modefluga nu vad? Annars får det helt enkelt bli det!