"Annie are you ok?"

Hade så tänkt vila igår. Det behövde jag. Dra mig undan lite, pyssla med sånt som stärker. Fast det var ju vår lilla femåring som fyllde år, och precis i kant med det skulle Decibels danstrupp vara periodunderhållning på en innebandtmatch.

Så jag satte på mig stora leendet, svart sammet och tänkte fake it til you make it. Så det åts vårrullar och prinsesstårta. Sen speeda iväg till Unihoc Arena för att se både en innebandymatch och våra modiga små uppträda för en heeeelt annan publik än de är van vid.

Intressant. Vårt lag vann. Trots att Deci grät av nervositet vann hon också - över sig själv genom att gå ut på planen och dansa. Det här är något nytt. Hon - nervös....och på riktigt. Inte vad jag hade förutsett. Men helt logiskt eftersom att det är det de flesta är som visar upp sina färdigheter.

Väl hemma.Sent. Jag var utmattad.Hade levt mig in i matchen. (Hemmalaget vann, vem hejade mest? Gissa.) Ställer sig inte folk upp av glädje när deras lag gör mål här i Sverige? Ok, på min kvadratmeter så var det så.

För en månad sen fick jag äntligen börja med riktig terapi. Inte stödsamtal. Utan mer djupgående. Jag har en vision om att kunna bli mer hakuna matat och att kunna lära mig sålla vad som ger och vad som stjäl energi. "Det är jobbigt", sa doktorn. "Det krävs i stort sett att man är i bra balans". Så jag fick träffa han som skulle avgöra om jag var i balans. Och som f ö nu är min terapeut. (För jag förklarade att balans var mitt mellannamn.)

Bra och jobbigt. Precis som det sades. Efter varje session vill jag sova men mina drömmar har en tendens att vilja bearbeta allt vi pratar om så det känns aldrig som sömn.....den lilla som kommer. Jag får ta en paus om jag vill. Men det jag vill är att allt ska gå fort. (Mitt kardinalfel sägs det.) Fast att älta är det bra det frågar jag, kanske svarar han, om det ger en plattform att gå vidare på.

Men jag vill inte prata om allt. Fast jag vill. Det här är bra. Det bästa på länge. Så varför känner jag mig som rödluvan jagad av vargen av alla frågor. Kanske har jag som Vanessa skriver ett kolibriehjärta

Så nu när alla frågar "är det bra" vill jag sanningsenlig säga jag vet inte mer än någonsin, men jag jag tror att det kan bli det när jag når ljuset i tunneln. Men ibland känns våra terapisessioner precis som i

Glees- "Smooth Criminal"
Och nej...I'm not ok. Ingen vill tänka på jobbiga saker. (Utom poeter och låtskrivare för det är bra för processen.)

Paris nästa

Har en hemlig vurm för Gösta Linderholm. Så där nu är det sagt! Speciellt musiken från min uppväxttid.

Solen skiner, men blåsten ville hålla den sällskap. Sååå, gå ut och sen på vårtecken blev mindre lockande. Sen lyssnar jag på när Gösta sjunger till sin Lena "Du imorgon, drar vi ner till Paris. Det känns inuti det lutar emot kris.---utan katt och ungar det är värt sitt pris".

Ja, pass går ju fort att fixa. Ibland glömmer jag bort hur det var när det bara var jag och maken. Innan jag blev lynniga draken.
Allt försöker jag att trixa. Är bara mamma, knappast fru. Jag vet att han saknar det nu.
Men mest av allt kan jag sakna mig själv. Vem är jag? Vet knappt det längre idag.
Kanske borde vi fara bort vi två. Medan något går att laga ändå.

Någonstans där vi kan skratta igen. Minnas hur det var när du var min vän....inte han jag skäller på. Han som suckar, vänder och vill ut från rummet gå.
För jag tjatar, klagar och är precis den jag inte vill vara.

Vad stoppar oss? Varför kan vi inte fara? Mest för att jag tror att jag måste jämt vara här. Vara konstant där barnen är. Supermamman, det var ju jag. Inte ens det är jag längre idag.

I dag.
I morgon.
När då?
Jag vill ha sommar, jag vill ha vår. För dig och mig. För bara oss två.

Not crying on Sundays

Ja jag vet. Ni har hört Macklemore & Lewis "Same love". Underbar sång. Men jag vill bara att allt ska var varmt, fluffigt och underbart och fyllt med kärlek. Så jag lägger upp (orginalet med lite softare tempo) den vackraste kärleksvideon jag vet, Mary Lamberts "She keeps me warm".

"I named her eyes Forever and Please Don't Go".....så vacker textrad att jag vill snyfta sentimentalt som den gamla romantikern jag är.

Undrar om det är våren som gör mig så här fylld av att få mitt behov av allt vackert och strålande fantastiskt uppfyllt.

Snälla vår, kom nu. Jag lovar att inte klaga på pollenet. Jag lovar att sjunga kärleksvisor för maskrosorna.

Reflektioner

För ett bra tag sedan skrev jag ett inlägg om min insikt att jag inte längre kunde tro att det finns någon gud. Jag skulle kunna gå ännu längre och hävda att jag vet det. Men det kan jag inte för det vet jag inte. Men jag tror inte det. Inte heller tror jag på spöken, rymdvarelser, ödet, att man får otur av att lägga nycklar på bordet, eller några övernaturliga fenomen överhuvudtaget.

Det hindrar förstås ingen annan att tro på vad de vill. Jag har aldrig uppskattat fanatism från något håll överhuvudtaget, så att hävda att alla som vill tro att de kan få kontakt med sina döda söner eller får tröst av att känna att Allah tröstar dem i deras svåra stund borde överge den tron är inte på min agenda.

När en religiös åskådning framhåller att vi ska älska och förstå varandra trots våra olikheter är det suveränt. Men, jag tänker att alla samfund, politiska partier, föreningar, intresseorganisationer består av en och samma sak - människor. Där börjar problemet lite grann för mig. En kedja är ju aldrig starkare än sin svagaste länk sägs det. Så när man som i min lokala kyrka (Svenska Kyrkan) har en rätt hög personalomsättning, haft utspel om varandras beteenden i lokalpressen (något år sen men märkligt är det) och jag personligen har suttit på föräldramöte med en topp KD-politiker som säger att flickorna i skolan numera klär sig "som luder"....då tappar man förtroende för de som sitter i styrande positioner inom kyrkan. (FÖ var det en kvinna som uttalade sig så.)

Men när jag igår var till Kyrkans utförsäljning av böcker för att samla pengar för att motverka svält då blev jag beklämd. Inte för det fantastiska initiativet att be folk donera böcker som sedan kunde säljas vidare, utan för hur den lilla människan aldrig ses eller lyfts fram. Småpratade med präster och kyrkopersonal som jag märker brinner för att vilja hjälpa och stötta. Det är så här det borde vara. Jag önskar att saker var annorlunda. Att det räckte till att vara snäll och vilja väl. Att varje droppe gör skillnad.

Ingenting skulle få mig att vilja tro på den gud som beskrivs i Bibeln. Vill man det får man det men jag kan inte stå för allt som uttrycks där. I många år låtsades jag inte se att det fanns så hemska saker skrivna i böckernas bok, utan jag fokuserade bara på det som jag ansåg var Jesus budskap. Det är så jag tror att många gör, sen förklarar de resten med att de har accepterat att de inte förstår allt som står där.

Jag undrar vad Gud hade sagt till den unga, kvinnliga präst som glatt rekommenderade Johan Ajvide Lindquists Låt den rätte komma in? Hade det varit ok? Det verkade vara en så fin liten grupp av människor som satt där och jag undrar bara om de gjorde som jag en gång i tiden, såg det jag ville se och ignorerade att män gav bort sina döttrar för att våldtas (1 Mos 19:8) eller att en gud säger att hans namn "är Den svartsjuke"(2 Mos 34:14) i den bok som de håller för sanning och ett rättesnöre.

Det är varken min plats eller plikt att säga andra vad som är rätt för dem när det gäller sina tankar, känslor eller åsikter. När gränserna överskrids och negativt påverkar andra människor då anser jag att det är varje medkännande människas ansvar att göra vad de kan och orkar för att förhindra det. Hustrubränning är inte ok, mord på homosexuella är sjukfel, att sikta på att utrota andra av annan tro än sin egen går också bort för mig personligen.

Många saker med tro är bra. Det behöver man inte ha en religion för att utöva. Omtanke, förståelse och vänlighet kräver ingenting annat än att bara vilja välja det.

PS. Jag hittade en Aino Trosell, tre Murakami, en Gaiman, och jag köpte Låt den rätte komma in. Den sistnämnde mest för den lyckliga uppsynen hos prästinnan som hade rekommenderat den
 ; D

Ännu en dag i vår herres hage

Solen kanske skiner men ibland hjälps det inte, för vissa dagar är det enda man kan skriva i sin tacksamhetsbok att "jag är tacksam att den här dagen är slut"!

Mello-helgen.....eller musikmisslyckandets konstart

Mello i helgen, right! Om rätt låt vann? Det beror väl på om man röstade på Nielsen. (Note - I did not). Dagens/kvällens höjdpunkt var vår gäst svarta Malin och hennes skattjakt. Det är inte påsk än, men man får tjuvstarta (typ som att dricka glögg 23 november.)

Alla fick en varsin present från English Shop i Uppsala. Vi anglofiler uppskattar en sån ansträngning.

Möblerar om böcker, hyllor och tror allmänt att det är vår. (Varför skulle jag annars känna mig allergisk?) Och nu ni, i Mars, ska ni få se PEZ-hyllan innan månaden är slut. Superenkelt tema....det är ju Maaaaars.

Återigen, ignorera trollsländan och Daleken, de bor där permanent.

När man flyttar om böcker kan man drabbas av horribla insikter, A) folk dumpar böcker på en som man aldrig hade önskat sig (ja Inger jag menar typ de inbundna romanerna du hävdade var min mans, men icke.) B) De får inte plats....

Värsta exemplet, min nya fina bok om brev Van Gogh skrev till sin älskade bror och andra. Den är för stor, buhu buhu. Dagens i-landsproblem. Den enda rea-boken jag köpte får alltså inte plats.

Tur att livet inte är värre än så.

Musik som healing

Vissa dagar finns det inget som känns så där värst bra. Då tänker jag på hur min kompis F en gång sa att när det var en svår tid i livet var musik en av de enda sakerna som nådde fram. Jag håller med. Utan musik vet jag inte hur folk genomlider sina dagar.

När vi nyss hade danstävling och min dotter var svimfärdig av nervositet, var det svårt att inte falla för frestelsen att springa ifrån mina lagledarplikter för att bara krama och trösta. Men så ser jag att hon rör sig omärklig till den mycket levande musik som spelas, det verkar lugnande. Så jag gjorde likadant. Log, dansade lite där jag stod och kände musiken trösta mamma-oron. Sen fanns ju coachen på plats. Ia saves the day.

(Obsevera den subtila hjärntvätten mot anglikanska smaken hos miss Decibel.)

De lyssnar på musik för att peppa sig, för att lugna sig, för att sova på....eller för att stänga ut omvärlden. -men det är ett terapiinstrument som borde användas mer. Menar ni verkligen att det finns folk som inte har temasångerperiodvis?
Jag har listor för att bli mer motiverad att springa fort, såna som ska lugna ned mig, såna som gör mih på lekhumör, listor förallllllt. Va! Har inte folk det? Ungdomar har det, för de har förstått saken. Hur man styr sina känslor genom klingande, klangande toner till dropping beats.

När jag några dagar tidigare åt av Anna-Karin Mixs fantastiskta bakverk inne i ens rustik gård så önskade att jag hade haft en sång som gav rättvisa åt den gudomliga hjortonpajen med kola. Det skulle så klart ha varit Ljungströms "Den norrländska präriensgudinna" som borde ha spelats när man åt den. (Poängen är att jag hade börjat koppla musik till upplevelsen.)

När jag vill vara i total zero-oros läge behöver jag var ensam i ett rum och inte höra ljud utifrån. Sen sätter jag på klassisk musik. Många hatar sånt, men instrumenten talar högre om inte sång döljer dem. Så Mozart låter såååmycket bättre då.

Ska man vara glad lite på kommando för att busa tillsammans:

Vi när vi åker världens högsta berg och dalbana...

Här ha man precis insett att man inte hade fattat vad man egentligen skulle ha gjort. No brain no pain.

Duckface-tävling in progress. Jag ägde ut mini totalt. Och ska man göra sånt här funkar inte ballader. Utan nu är det "Happy"(Pharrell), "Walking on sunshine"(K and the Waves) eller varför inte Elfte doktorns temalåt "Next stop everwhere/I'am the Doctor".

Musik är så bra för det finns inga känslor det inte täcker. Alla kan hitta sin favoriter. Och ibland hör man en låt från tjugo år tillbaks i tiden som man avskydde, men helt plötsligt är den jättebra. För att nu talar den till dig för att du har gått igen mer saker än du hade tidigare.

Seiröst. När jag var elva år och spelade Ebba Grön, Bowie och Nils Jensen högt för att stänga ute musiken mina föräldrar spelade så trodde jag väl aaaaaldrig att jag vid fyrtioårsåldern skulle sitta och leta efter blueslåtar. Jag var inte reda för Robert Johnsons "Crossroads", eller bli menakolisk över Billie Holidays "Stormy Weather".

MUSIK ÄR BOTEMEDLET MOT KÄNSLOR VI INTE VILL HA OCH FÖRSTÄRKER DE KÄNSLOR VI VILL VÄLTRA OSS I.

Tidigt i mars

My oh my, time really does fly. March redan och jag lade aldrig upp temabilden på mina PEZ för februari.

Öh, det kan säkert vara lite svårt att se den samlade bilden. Sen ska jag erkänna att förslaget inte är mitt. En kompis och miss Decibel satt och lekte med det här otippade förslaget.
Temat var....skallig. Hårlös. Meeen, det har varit föremål för diskussion huruvida insekten från Monsters vs. Aliens verkligen är hårlös, sen kan man ju inte veta vad som gömmer sig under den gröna huvan nere till höger. Men hellre fria än fälla ; P

Jag har annars roat mig med besök på besök på besök. Lekt lagledare för Decibels Danstrupp, tur att vår huvudlagledare fanns på plats åxå. För det säger jag...det är stressigt på rikstävlingar. Decibel var aningen missnöjd för att det inte gick som hon ville. Men hon dansade enastående. Våra hiphopdansare fick finna sig att vara kvar pga att busschaffören ska ha lagstadgad vila. Två timmar över, så vi tittade på de efterföljande tävlingarna i modern dans.

Herregud vilka viga människor det finns säger jag bara. Fantastiska koreografier och lidelsefulla framförande gjorde tiden som blev över till ren fröjd. (Det smittar av sig med "popbalett", för en gäng hiphoppare kunde inte motstå att leka ballerinor och se vem som kunde gå ner i split, spagat och allt man kan tänka.)

I dag har jag äntligen petat ned några fröer inför våren. Cocktailtomater, svarta stockrosor och jätteverbena. Den sistnämnda var ju beskriven så charmig på fröpåsen. Typ tre meningar som i stort sett gick ut på samma sak....den är nästan omöjlig att få till. Men vad är livet utan lite hinder och motstånd?